Nanna

Har suttit inatt på jobbet och tänkt på vilket slit vi gått igenom med Nanna. Redan när hon var ca 1,5 år så såg vi att hon var annorlunda, Nanna var tidig att gå ( 9 månader) och att prata men vid ca 1,5 år tappade hon talet helt och började gå bakåt i utvecklingen. Vi söte hjälp när hon var 2 år men fick till svar att hon kommer ikapp och att vi inte skulle oroa oss. Men eftersom vi redan hade 2 barn så såg vi den stora skillanden. Nanna  gick på dagis och där började det bli problem, hon gjorde sig inte förstådd bland sina kamrater, vilket ledde till att hon började slåss. Vi fick höra att Nanna klarade saker hon inte borde och det hon borde klara gick inte alls. Tog kontakt med bvc igen och sa att nåt var galet, vi fick komma dit och hon fick göra lite tester, svaren vi fick va att hon är nog bara lite omogen. Nej sa vi då det är nåt som itne stämmer med vårt älskade barn. Då fick vi mer eller mindre skäll för att vi proppsade på att det var något fel på vårt barn. Vid 4 års ålder fick vi iaf komma till en logoped som konstaterade att Nanna hade tal men inte riktigt visste hur hon skulle göra, logopeden upptäckte ocskå att Nanna var som hon kallade det en liten rainman, alltså hon klarade inte det hon borde men klarade sånt hon absolut inte borde. Det visade sig även att Nanna har ett grymt bildminne, ingen kunde slå henne i tex memory. Och att bygga pussel med 500 bitar var inga problem för henne redan då. Men tror ni bvc lyssnade nu då? Klart dom inte gjorde! Vid ca 5,5 års ålder kom hennes tal igång igen och det blev lite lättare, Nanna har alltid varit starkt knuten till mig vilket varit/är jobbigt ibland. Skolan började och det gick ganska bra men hon hade svårt att vara stilla och började få svårt att vara i grupp. I skolan upptäckte dom att hon hade stora svårtigheter med sitt närminne, dom gjorde bilder till henne som hjälpte henne att komma ihåg. Tex om hon skulle hämta målarfärger så fick hon en bild med en målarlåda på, om hon inte hade den så kom hon halvvägs sen glömde hon va hon skulle göra. Problemmen ökade och ökade, men var det nån som lyssnade? Nejdå , vi var bara knäppa som fortfarande sa att nåt var fel på vårt barn. Nanna hade svårt med kläder och att vara bland folk plus att nu såg även läraren att hon inte förstod allt. Vi frågade om skolan kanske kunde göra en utredning på Nanna, men nejdå det gick inte alls. Mellanstadiet kom och vi fasade för att hon skulle hamna efter och bli retad mm. Och våra farhågor besannades, Nanna började dra sig undan omvärlden mer och mer.  I sexan började Nannas liv bli uothärdligt och hon isolerade sig, när hon började sjuan så gick hon nästan halva första terminen sen var det totalt stopp. Nanna lämnade inte hemmet om jag inte var med och hon kunde inte ens gå med hundarna. Vi stred så vi höll på att gå under och vid det här laget så hade Diddi fått sin diagnos redan.(Diddi är utåtagerande)Nanna var hemma på heltid och dagarna blev veckor som blev år. Det finns massor att skriva men en annan gång, det jag ville ha sagt med detta inlägg är att om dom hade lyssnat på oss hade inte Nanna behlvt lida så många år som hon fått göra och fortfarande gör. Hon fick sin diagnos i våras alltså 12,5 år efter det vi börjat tjata på vården. Jag hoppas att ingen annan behöver gå igenom detta helvete som vi gjort.
Oj detta blev ett virrigt inlägg men men*S*