funderingar

Har funderat en del på hur min bekanskapskrets är. Många av dom förstår mina barns handikapp men långt ifrån alla. att förstå och försöka acceptera är bra, men sen har vi några som inte gör det och inte själv ser sina barns funktionshinder å således inte gör nåt åt det. Många ser det som att mina barn är lata och ouppfostrade men så är det inte, i dom flesta fall är mina barn artiga och visst lite lata är dom åxå men deras funtionshinder gör dom unika. Ska börja sålla bland mina bekanta och vänner för jag har bestämt mig för att dom som inte vill förstå får faktiskt gå, jag har nu fått så pass ordning på mycke att dessa som inte förstår har ingen plats , dom tar bara massa energi som jag kan lägga på annat. Jag tränar flera gånger i veckan och det är mitt sätt att få tid för mig själv så jag kan ladda mina batterier. Finns dom som tycker att jag överdriver min träning, men om ni tittar så finns det vissa veckor jag inte ens kommer iväg alls å vissa veckor som jag tränar 7 pass dock inte 7 dagar irad utan ofta dubbelpass. Jag spenderar väldigt mycke tid hemma ja det gör jag men det finns en anledning till det. Önskade att änniskor var mer förstående och att folk kan inse att alla är unika och INTE behöver vara som den gråa massan. Tex , jag går med pippilotter ofta och lite flickiga kläder trots att jag är 37, varför? Jo det är sån jag är varken mer eller mindre. Detta gör inte mig till en sämre mamma på nåt sätt, jag är jag och vågar vara det utan att skämmas eller vara rädd för vad folk tycker. Visst lite håller jag tillbaka för mina barns skull men inte allt för då skulle jag inte orka leva. Så ett tips till er alla är döm ingen utan lär känna personen i stället. utsidan är inte allt.