Hejsan alla! Har haft uppehåll här pga olika anledningar, vissa av dom tänker jag inte gå in på här. Här hemma har/är det ett helvete nu, Diddi har en svår depp period nu med självmordsförsök och grym ångest. Vi har ständig koll på henne och har gömt alla vassa saker. Sen så har Nanna nu väldigt mycke syner som gör livet till en pest för henne. Med andra ord så kämpar jag som en dåre för att få saker att flyta. Jag jobbar natt sover vääääldigt lite för att kunna göra och fixa det som förtillfället är mest akut. Sen så förstår jag att människor tror att jag drar mig undan men det handlar inte om det utan att jag kan verkligen inte gå hemmifrån mer än till jobbet så är det bara. Att ha barn som tex Diddi som har adhd, aspberger, ev tourette och ev bipolär med grym ångest gör att jag är totalt låst, sen så har jag även Nanna som behöver mig. Allt detta som ni "vanliga" människor ser som naturligt existerar inte hos oss. Jag måste hjälpa mina barn med allt, nä inte äta , klä sig eller att gå men allt annat. Så snälla ni tänk er in i min situation istället så förstår ni varför jag bara är hemma. Det jag önskar mest av allt i hela världen är att mina barn ska må bra och ha en ljus framtid. Jag kämpar med näsan på kanten av vattenytan, mina pauser från allt detta är mitt jobb och när Nanna eller Ninna orkar roa Diddi. Jag kan inte förklara så ni förstår men snälla försök sätta er in lite iaf.
Bup är nu inkopplat igen och hab ska försöka sammarbeta med bup kring Diddi, hon ska få börja i terapi igen hos den hon gick hos tidigare.Stödfamor har vi fått backa med precis som med allt annat. Så numer går tiden hemma till att finnas trösta krama mm. Alltså jag har INGET liv just nu.Men jag vet att det blir bättre frågan är bara när!
Det är så trist när folk inte förstår. Jag vet hur det är..
SvaraRaderaDet är kämpigt oavsett om man lever med diagnoser eller lever med någon som har diagnoser. Folk måste få mer insikt och förståelse att man inte alltid orkar saker fast man "bara" varit hemma en hel dag..
Jag hoppas verkligen att det blir lugnare för er alla snart.
Oj så sorgligt!
SvaraRaderaJAg kan ju omöjligt förstå din sits, men jag kan ju förstå hur det känns när ens barn inte vill leva för det har jag ju upplevt.
Att få folk att förstå ett sånt liv som du "lever" är nog inte lätt. De flesta har ju en förmåga att försvinna när det händer ledsamma saker i ens liv.
Önskar att ni snabbt får hjälp så du orkar hålla dig kvar ovanför vattenytan.
Önskar att allt löser sig, men det blir en tuff resa.
Styrkekramar till dig.
Lena
Ja den senaste tiden har det varit som en berg och dalbana för er.
SvaraRaderaMen jag backar inte ska du veta å jag finns för er.
Det är bara att höra av sig så kommer jag som en skållad råtta bara jag kan å orkar. (då det är lite berg å dalbana även med mig)
Men du ska veta att du är en fantastisk mamma, förälder, släkting och vän. Du vänar om dina nära å kära å det ska du har en styrkekram för.
Jag vet att många inte förstår å endel är säkert även rädda. För det brukar vara så att det man inte vet något om är man rädd för.
Men jag är inte rädd å jag försvinner inte även om du kanske vissa dagar önskade det...*ler*
Kram på dig från Beda